Fejk eller...

VAB idag igen... Igår var hon ju pigg och nyter som en nyponros så idag hade jag bestämt, det blir dagmamma. Men efter att ha druckit vällningen var det på nytt ett litet återfall. Hm, hon reagerar nog på vällingen tänkte jag och framhärdade i dagmammeplanen. Men väl där så såg hon ju lite blek och emlig ut så, ja, vad sjutton, vi är väl hemma i dag också då. Lämnade sonen vid hans skola och tog en lite tur till jobbet för att meddela att det blir inget idag heller. Japp, då händer det igen. Men nu var jag ju på bettet och kunde parera med påse och papper. Snabbt från jobbet och nu var det väl bara bita i det sura äpplet. Det ÄR väl magsjuka då, fast den konstigaste jag har varit med om... Hoppas bara att jag inte generöst försett både barngrupp och arbetsplats med en släng av efterlängtad magsjuka.

Har tillbringat dagen med en sovande småflicka på soffan och en telefonlur i örat och haft ingående diskussioner om världsproblem, familjeproblem, barnproblem, skolproblem och annat smått och gott. Finns värre saker att göra en onsdag. Har också nattat maken som ringde runt lunch och var på väg i säng. Han hade inte sovit i en sådan sedan han lämnade hemmet igår morse. Kvällen bjuder annars på ett besök i vildmarken, om jag inte kan känna efter lite extra och kanske spåra ett litet lätt illamående som förebådar ännu ett magsjukeutbrott...

En sorts saga

Sagan om Sköldis och Padde skulle kunna börja som en annan känd saga - "Det var en gång en jävla pappa"... Men det hela började i alla fall med makens dröm om ett fiskbadkar i källaren. Efter idogt letande hittades sagda tingest på blocket och då i form av ett "allt eller inget"-erbjudande. Allt i detta fallet innebar diverse tillbehör och - två vattensköldpaddor. En smal sak att hitta nya hem till tänkte han och tog turen om Zoo-affären på hemvägen. Inte då, ingen ville ha dem. Men några tips fick han, hur man på skonsammast möjliga sätt förpassade de små liven till sköldpaddshimlen. Hemma hos den frågvisa hustrun, dvs jag, gjordes ett försök att undanhålla den nakna sanningen om planerna som nu återstod som lösning på problemet. Men, nej, inget går att undanhålla en äkta proffssnokare. Nu kom saken i ett annat läge. Operation rädda sköldpaddorna inleddes. Med telefonboken i högsta hugg inleddes ett systematisk motivationsarbete i bekantskapskretsen. De utvalda utsågs först enligt principen största möjliga djurvän dock utan påtagligt resultat. Inte ens med hjälp av känslomässig utpressning nåddes minsta framgång. Urvalssytemet utvecklades till att omfatta vem som helst som bara kunde tänka sig att bli sköldpaddsägare och råkade komma i min väg. När arbetet efter dryga dygnet inte givit någon utdelning framträdde eftertankens kranka blekhet med all önskvärd tydlighet och vi kom till vägs ände... De får väl bo här då. Inflyttningen tog lördagen i anspråk och nu bor de nya familjemedlemmarna på övervåningen i tonårsdotterns rum. Men om det är någon som ångrat sig så...

Annars är veckans planering redan i kras. Efter en osedvanligt tidig morgon och ivägskickande av Kinaresenär tog vi bilen till dagmamman. Precis när vi nästan parkerat kom frukosten i retur och i stället för att lämna av barn blev det i stället saneringsarbete i bil. Bara att kvista hem igen. Fast först måste bilen tankas som vanligt (hur är det möjligt?!?) så lilltösten fick sitt inlindad i filten och med kräkspåsen beredd. Väl hemma, in med allt i tvättmaskinen (inte barnet, så klart, barn är inte maskintvättbara) och så fram med hinken och bädda ner den lilla sjuklingen i soffan. Men några timmar senare stod det klart att den där ungen är ju inte sjuk. Har lekt, ätit och varit som vanligt hela dagen. Så i morgon blir det jobb och barnomsorg igen. Men lite skönt var det ändå, om jag ska vara riktigt ärlig, att få en dag hemma så där helt oplanerat...

Ny vecka, nya fantastiska upplevelser!

Överlevde buggkursens första tillfälle skapligt oskadd. Bara ett blåmärke på vänster axel som kom sig av den oerhörda trängsel som uppstod när hela stan skulle gå på samma buggkurs. Det var ialla fall superkul som vanligt. Bra musik att dansa till och tempo som gör kvällen till värsta träningspasset. Känns i benen idag.

Men idag var det skidor igen och har jag bestämt mig för att det är skidor på måndagar så ÄR det skidor på måndagar. Jagade sällskap eftersom maken står på huvudet i resväskan men blev sorgligt dissad inte bara en, utan två gånger. Men jag är ju en envis typ och gav mig väl ut, ensam, i mörkret. Fast ensam, förresten, det var jag väl inte precis. Spåret var ju fullt av människor som jag som inte kan komma på något bättre att göra en måndagkväll. Fick dessutom uppleva att någon valde att ligga BAKOM mig ett helt varv. Efter ett tag började jag faktiskt undra varför människan inte körde om. Men han fick väl skava där bakom mig om han ville...

Ser i alla fall fram emot en ny vecka som förhoppningsvis ska fungera bra tack vare noggrann planering (hoppas, hoppas!). Viktväktarluncher är inköpta och barnpassning till skidåkningen är inbokad. Så om inget oförutsett inträffar så lunkar det väl bara på. Med tanke på förra veckans uppförsbacke så borde det vara lite medvind nu i rättvisans namn. Vi får väl se. Jag återkommer och då ska jag också berätta historien om Padde och Sköldis...

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne...

Idag är det sol och vi har just kommit från Ånnaboda. Köttfärsen (inte ICA:s) står på tining i micron så snart ska det bli pasta och köttfärssås, mums! Hungrig som en varg är jag efter den lilla skidturen. En mil till att lägga till de avverkade, nio, just nu. Kändes riktigt bra idag. Bra glid och ordentligt fäste, hurra. Kanske har jag fått in lite bättre teknik. Både Elin och Linda var med idag och Elin fortsätter att visa sitt gillande med sitt uhmm, uhmm. Idag fick hon också prova på lite glid, heja, heja.

I går städade jag "verkstan". Så himla skönt att få koll på alla pryttlar. Njuter nu av ett rent bord som inbjuder både till pärlskapelser och LO:s. Just nu har jag en LO om Linda på gång. Har gjort några nu i det sista men har ännu inte erövrat nödvändiga kamerakunskaper ännu för att kunna få in foton i datorn. Eller det handlar faktiskt om att jag inte fått till att fota dem ännu. Men det är väl ingen brådska med det...

På tisdag åker Lasse till Kina. Det ÄR väl himla orättvist att han som varit i nästan hela världen bara får åka och åka. Det vore väl bättre att jag åkte så jag kunde kolla efter pärlor och sånt i stället. Men vi har haft pärlkurs så OM han skulle dyka på några pärlor så vet han lite vad jag vill ha.

Nu plingar micron, dags att ställa sig vid spisen alltså. Sen blir det vila, det är buggkurs i kväll...

Jisses vilken vecka!

Denna veckan har verkligen varit en rivstart. Det har hänt en del som jag helst hade sluppit. Och annat som gett hopp om livet. Lite skönt är det att avluta veckan lite i förtid och få en aning andrum och tid för hjärnan att sluta göra kullerbyttor... Kan bli lite hantverksmässig verksamhet i stället och det är ju välgörande.

Skidor har jag åkt också och lyckats locka med de båda yngsta döttrarna i spåret. Inte helt lyckat på kvällstid men annars en riktigt bra idé. Kom inte hem förrän halv tio i går och då hade sista timmen tillbringats i bilen väntandes på fadern som skulle avverka sin runda. Hmmm, måste hitta ett bättre upplägg (eller komma tidigare från jobbet). 7 mil har jag fått ihop i alla fall och än finns det tid.

Bakhalt...

Så känns det... Som om hela tillvaron är bakhal just nu. Morgonen har bjudit på utmaningar och uppförsbackar som ger den beskaste eftersmak. Ungar som ska iväg och mammor och pappor som ska till jobb och ingen ork alls, typ. Men efter lite gråt och tandagnissel så är det på spåret igen. Men idag blir det inga stordåd, bara ett stilla knirkande, ett steg i taget, förhoppningsvis framåt...

Nya äventyr

Ännu en utmaning att anta. Jag har ägnat eoner av tid till att försöka ta mig in och få betala dryga tvåtusen kronor för att jag och Lasse under ungefärligen ett dygn ska få sitta skavande fram och tillbaka på en cykelsadel medan benen tappert kämpar sig uppför och nerför runt den där jä*la sjön. Jag greps nästan av panik när jag insåg att idag är sista dagen att betala om priset inte ska öka med en dryg femhundring. Dessutom varslades det för att loppet i det närmaste är FULLT. Och vad ska jag då ta mig för sista helgen före midsommar?!? Skrik och panik! Nu på kvällskvisten samarbetade äntligen banken och, YES, vi är på. Med ben som dock inte samarbetar alls i skidspåren och sönderskavda hälar känns det underbart att veta att när och om Vasan blir genomförd så finns det nya hägrande mål, hurra. Men jag kämpar på och har nu fem friska, härliga mil i benen.

Annars har det varit kalas idag. Fick mysig frukost på sängen och har haft kaffegäster nästan hela dagen. Det gillar jag. Många fina blommor och paket har jag också fått. Alla är så snälla! Tack!

Kameran dök upp i fredag som jag hoppats på så snart kan det dyka upp bilder här igen. Ska bara lära mig hur man gör först. Så här långt verkar den vara precis det jag ville ha. Ska bli kul att få leka lite med den så jag lär mig mera...