Lisa i silversmedjan

En dag fick jag komma till Mia och prova på att göra "riktiga" silversmycken. Jag gjorde med Mias benägna bistånd en ring som jag är mycket stolt över. Det var verkligen jätteroligt och svårt. Först såga, såga, såga...

Och sen slipa, slipa, slipa...

Sen putsa, putsa, putsa...

Och efter det så var det många, många moment. Kanterna skulle göras helt raka för att kunna passas ihop. Där fick jag experthjälp... Och sedan forma den lilla remsan till en oval för att sedan med hjälp av hammare hamra kanterna till möte. Och sedan fick jag leka med elden när fogen skulle lödas. Sedan vips ner i betbad. Mera hamrande, putsning och slipning tills formen liknde en ring. Det läskigaste av allt var när texten skulle dit. Då gällde det att hålla tunga rätt i munnen så att det inte skulle bli fel. Storleken skulle justeras så mer bankande (mera hjälp behövdes där, jag slog mest på mina fingrar). Lite oxid i texten och slutligen polering, polering och polering.

Och så här fint blev det:

Texten är så här: Det spelar ingen roll hur sakta jag går så länge jag inte stannar.

Johanna trodde det var mitt nya mantra inför Lidingöloppet, fiffigt va? Men för mig är det en uppmaning till tempoändring i det stora hela, d.v.s. det är okej att saker får ta tid!

Tusen tack, Mia, för att jag fick komma och prova på!!!