Sorg

Så ledsen och frustrerad. Inser också att jag är rädd. Skräckslagen och uppgiven. Just nu kan jag inte se några utvägar alls ur den här situationen. Alla år som lagts till varandra och ligger som en varböld redo att brista. En längtan efter att någon ska ta vid, dela. Och ingen finns. Inget finns. Det gör ont. Jag går sönder och har inget mer att ge. Jag blir en belastning, inte en hjälp som jag ville vara, kände som min uppgift. Jag skäms över det, är inte starkare än så. Vad händer nu? En isande känsla av att något är för sent, kan vara för sent. Måste få veta. Kan inte släppa taget än.

Kör för fullt och ökar

Ohuiiih, var det går just nu. Känns som jag har rekord i antal bollar i luften samtidigt. Måste ha agendan för dagen klar och sedan bara pricka av eftersom, hinner inte tänka. Fokuserar på de möten med människor jag har, där är närvaron det viktigaste. Annat får gå på rutin. Somligt är bra och annat måste arbetas på. Men i helgen.... då ska jag vila.

Klubbad

Jag är i dvala efter en intensiv arbetsdag. Förra veckans missade arbete skulle tas igen, flera nya saker som dykt upp och så är jag förstås trött efter helgen. Har varit och lekt affär i Linköping och träffat massor av trevliga människor. Men slitigt var det och nästa gång det blir dags då ska jag scrappa! Ser redan fram emot det. Och tills dess så får jag roa mig med att flytta in i nyinskaffade scrappväskan som jag hoppas ska lösa mina fövaringsproblem.

Svingris eller?

Har haft ett intimt förhållande med soffan ett par dagar men börjar så smått återvända till verkligheten. Diskuterade symtom med sjukvårdsupplysningen för att utröna om jag möjligen lyckats fånga in den nya influensan. Och så kunde nog vara fallet trodde de, mest utifrån mitt snabba insjuknande. Fast nu undrar jag eftersom det verkar som att jag redan är på bättringsvägen. Hur som helst så lär det väl märkas om en dag eller så...

Betraktelse

Efter tre dagar på kurs är det lätt att bli nyfrälst. Och det är kanske tur att livet då bjuder flera bra övningsexempel för mina nya "coping-strategier". Jag övar så in i baljan på att vända utlösande händelse och negativ tanke till positiv mottanke och alternativt handlande. Med skiftande framgång visserligen men Rom byggdes ju inte på en dag... Och somligt ligger kanske hos mig. Jag måste ju inte irritera mig på andras sätt att agera eller uttrycka sig. Fast i och för sig, när detta får konsekvenser för hur min dag formas så kanske den negativa tanken ändå får bedömas som rimlig, eller? Jag kommer i alla fall att överleva, det vet jag. Och det finns annat och andra i livet som kompenserar. Men där inne gnager ändå en besvikelse, kanske mest utifrån att personer man trott gott om visat upp en sida man kanske börjat ana men inte önskat se och att det fortsättningsvis kommer att finnas med i relationen framöver och påverka. Lite sorg finns också. Sorg över en vänskap som inte längre är aktuell utan reducerad till en bekantskap.

Återblick

Jag ringde en gammal vän igår. Min allra bästa vän från tonårens berg-och-dalbana. Man kan inte säga att vår kontakt de senaste åren varit särskilt frekvent. Konstaterade efter lite matematik att det nog är sisådär 8, kanske 10, år sedan vi sågs sist. Vi har pratat lite på telefon men det var också ett par år tillbaka. Just denna vecka är jag på kurs i den där staden där hon bor så jag ringde och föreslog en lunch. Och lunch blev det idag. Hon var sig precis lik och en timmes lunchprat gick blixtsnabbt. Det är så mycket som ska avhandlas och följas upp. Många minnen att återuppliva och dela igen. Jag är glad att jag tog chansen att ses.

Mellandag

Mitt emellan, så känns det i dag. Konstigt, det där, att brinna av lust att göra saker och sen inte har orken till det. Att få uppbåda alla krafter som finns för att bara klara det där allra nödvändigaste och samtidigt vilja göra stordåd. Mittemellanrum skulle jag behöva, time out och vila...