Sorg

Så ledsen och frustrerad. Inser också att jag är rädd. Skräckslagen och uppgiven. Just nu kan jag inte se några utvägar alls ur den här situationen. Alla år som lagts till varandra och ligger som en varböld redo att brista. En längtan efter att någon ska ta vid, dela. Och ingen finns. Inget finns. Det gör ont. Jag går sönder och har inget mer att ge. Jag blir en belastning, inte en hjälp som jag ville vara, kände som min uppgift. Jag skäms över det, är inte starkare än så. Vad händer nu? En isande känsla av att något är för sent, kan vara för sent. Måste få veta. Kan inte släppa taget än.